Förvränger vidvinklar perspektivet?
Det är en vanlig uppfattning att ett normalobjektiv ger en bild med ett ’riktigt’ perspektiv och att andra brännvidder, speciellt vidvinklar, förvränger perspektivet.
Förvränger vidvinklar perspektivet?
Ett litet experiment
Det är en vanlig uppfattning att ett normalobjektiv ger en bild med ett ’riktigt’ perspektiv och att
andra brännvidder, speciellt vidvinklar, förvränger perspektivet.
Kameraobjektiv använder vi för att på ett effektivt sätt projicera en bild av verkligheten på ett
bildplan i form av en sensor eller film. Objektiven samlar in alla ljusstrålarna enligt en princip
som brukar kallas polär projektion. Det innebär helt enkelt att projektionen sker genom en
punkt, objektivets optiska centrum.
För att undersöka hur det förhåller sig med brännvidder och perspektiv så tänker vi oss en enkel
försöksuppställning. Vi håller oss till vanliga raktecknande objektiv, inte fisheyeobjektiv. Vi
bortser också från sådana objektivfel som tunnformig eller kuddformig distorsion, sådana fel
brukar vara försumbara eller små på moderna objektiv.
Vi tänker oss att vi står vid den röda punkten på en mycket stor, plan och horisontell gräsyta.
Framför oss har vi placerat ut 3 kuber som är 5x5x5 meter stora. Vi tittar rakt mot den högra
kuben och våra ögon är 1,5 meter över marken.
För att rita ett polärt perspektiv av vad vi ser placerar vi en genomskinlig plastfilm framför oss. Vi
kallar den för vårt bildplan.
Med några riktigt långa pennor och penslar står vi nu kvar vid den röda punkten och ritar av
kuberna på plastfilmen/bildplanet exakt där vi ser dem. Precis så här fungerar ett objektiv, med
den skillnaden att det vänder bilden upp och ner och spegelvänder den på ett bildplan som
ligger bakom den röda punkten. Resultaten blir identiska när man vänt tillbaka bilden.
Avståndet från ögonpunkten till bildplanet motsvarar objektivets brännvidd,…nu protesterar
någon och påpekar att objektivbrännvidder inte är flera meter som på uppställningen, utan
snarare några 10-tal millimeter. Men det spelar ingen roll för resultatet, annat än hur stor bilden
blir. Vi skulle kunna placera plastfilmen 50 mm framför ögonen och rita, skära ut en 24x36 mm
stor bit och få samma resultat som om vi hade tagit en småbildsdia med normalobjektiv.
Nu är det svårt att pedagogiskt visa perspektivkonstruktionen med så liten brännvidd, det blir så
smått på illustrationerna, så jag väljer att visa den med ett större avstånd (brännvidd) till
bildplanet.
När vi ritat färdigt kommer bilden att se ut som fig.3. Som vi ser blir kuberna alltmer avlånga och
okubiska ju längre från centrum av bilden man kommer. Ändå kan vi konstatera, utifrån hur de
konstruerades, att det är en exakt avbildning av verkligheten, helt fri från perspektiviska
felaktigheter.
Förklaringen till att vi upplever bilden som förvrängd beror helt och hållet på att den är för liten,
alternativt att vi inte tittar på den tillräckligt nära. Om vi håller ögat precis så långt från bilden
som av ståndet mellan den röda punkten och bildplanet, så kommer den att se helt riktigt och
oförvrängd ut. Om vi förstorar bilden 5 gånger ska vi också förlänga betraktningsavståndet 5
gånger för att det ska bli riktigt. Kuben till vänster, som ser så avlång ut, kommer vi då att se i en
väldigt sned vinkel mot pappret och därför kommer den inte att se avlång ut längre.
Slutsatsen av experimentet blir att alla raktecknande objektiv återger verkligheten precis som
den är (bortsett från små eller försumbara optiska fel). Perspektivet påverkas inte alls, med olika
brännvidder (eller sensor-, filmformat) får man bara med olika mycket på bilden. Perspektivet
påverkas bara om man flyttar eller vrider på kameran, och då på samma sätt oavsett objektiv.
Storleken har betydelse
När man står nära stora bilder tagna med vidvinkel kan man ofta uppleva en närvarokänsla. De
upptar en stor del av synfältet och det korta betraktningsavståndet i förhållande till
bildstorleken gör att perspektivet blir riktigt. På samma sätt upplever man ofta bilder tagna med
långa teleobjektiv som ’en bild på ett papper’, det uppstår ingen djupkänsla beroende på att
bilden är för stor i förhållande till ett riktigt betraktningsavstånd.
Låt oss anta att man med sin fullformatskamera och ett antal objektiv går ut för att fotografera
till en utställning och vill att bilderna skall få den där fina närvarokänslan som bara ett riktigt
återgivet perspektiv kan ge. Anta att betraktaren kommer att befinna sig omkring en meter från
bilden när hen besöker utställningen.
Bilderna vi tar med vår 18 mm supervidvinkel behöver vi göra riktigt stora, 200x133 cm. Det
skulle kunna bli en fantastisk upplevelse.
Bilder med 35 mm optiken får vi göra 103x69 cm, eller säg standardformatet 100x70 cm.
Med ett normalobjektiv på 50 mm skulle bilden bli 72x48 cm och ett kort tele på 105 mm 34x23
cm.
Om vi skruvar på ett långt teleobjektiv på 400 mm blir den perspektiviskt riktiga bilden bara 9x6
cm. Inte så konstigt att bilder tagna med långa teleobjektiv ser så hoptryckta ut vid normala
storlekar och betraktningsavstånd.
Avsikten med den här lilla essän har inte varit att hävda att man måste framställa perspektiviskt
riktiga bilder. Tvärt om kan det vara effektfullt att utnyttja de perspektiviska förvrängningarna
som uppstår när man betraktar bilder på ’fel’ avstånd. Men det är ändå värt att tänka på, tycker
jag, att det kan ge en väldigt fin närvarokänsla när allt stämmer. En perspektiviskt korrekt bild
utskriven på ett matt papper eller ett glosspapper med optimal belysning utan reflexer, kan ge
en tredimensionell upplevelse där man nästan måste känna efter med handen var pappersytan
finns.
Ett fint exempel på den där närvarokänslan fick jag när jag såg Nick Brandts djurporträtt
från Afrika på Fotografiska museet i Stockholm för ganska många år sen. Nick Brandt hade inte
som de flesta djurfotografer använt långa teleobjektiv utan fotograferat djuren nära och med
’normala’ brännvidder. Man fick en helt annan och starkare närvarokänsla än man brukar få när
man tittar på naturbilder med elefanter och lejon.
Nåväl, från det ena till det andra. Nu tycker jag i alla fall att vi kan avliva myten om att vidvinklar i
sig själva förvränger perspektiv. Det är när brännvidd och betraktningsavstånd till den färdig
bilden inte matchar varandra som perspektivet blir fel.
© Jan Lindahl 2024 3
Odensbacken 2024-11-20
Jan Lindahl