Kråkprojektet
December 2024 konverterade jag slutligen från analogt storformat till digitalt mellanformat. Det öppnade plötsligt för helt nya typer av fotografering.
Kråkprojektet
December 2024 konverterade jag slutligen från analogt storformat till digitalt mellanformat. Det
öppnade plötsligt för helt nya typer av fotografering. Framförallt kan man ta väldigt många
exponeringar utan att behöva bekymra sig om filmkostnaden, man får skärpedjup som man inte
ens kunnat drömma om, och en massa teknik som hjälper till med exponering, skärpeinställning
och mycket mer. Grejorna väger en bråkdel så mycket som min gamla utrustning, man kan
bära alltihop i en ryggsäck utan större besvär. Man kan till och med sköta kameran via sin smartphone!
För att ändå behålla något av mitt gamla arbetssätt skaffade jag ett par tilt-shift objektiv,
och för att komma igång ordentligt med allt det nya bestämde jag mig för att genomföra ”Kråkprojektet”.
Ett kråkpar besöker oss regelbundet, de äter fallfrukt under äppelträden och solrosfrön som hamnar på marken under fågelbordet. Kråkor är mycket intelligena fåglar med stor personlig integritet. En vän till mig sa att kråkor anser sig mycket klokare än människor. Efter att ha umgåtts med dem i nästan tre månader är jag beredd att hålla med. Jag ville ta bilder som visade kråkorna precis så intelligenta och sofistikerade som de är, bilder med respekt för kråkan som tänkande varelse.
Jag ställde upp kameran på ett bordsstativ och höll mig gömd ett tiotal meter bort. Äpplen i
förgrunden och kråkan knappt en meter från kameran var tanken. Jag hade kunnat ta hundratals
bilder på småfåglar, de kunde till och med sätta sig på kameran. Kråkorna däremot betraktade den med stor misstänksamhet.
Det tog sådär två månader innan jag fick kråkan på rätt plats, trots lockande högar av solrosfrön bakom äpplena. Efter några dagar började de närma sig kameran bakifrån, med undvek länge konsekvent det stirrande kameraögat. När de till slut närmade sig framifrån var det med snabba ruscher för att snappa åt sig några solrosfrön och sedan fort iväg igen.
Efter de första bilderna bytte jag till ett teleobjektiv och ställde kameran ett par meter från
scenen. Nu blev det betydligt enklare att ta bilder. Kråkorna var mindre besvärade av
kameran och objektivet hade, till skillnad från vidvinkeln, autofokus som dessutom kände igen kråkan och fokuserade på ögonen. Fantastisk teknik! Jag behövde bara vänta till rätt ögonblick och sedan trycka på avtryckaren.
När jag tittar på bilderna så är det kråkans blick som berör mig mest. Ögonen är helt svarta, ingen synlig pupill eller iris, man ser bara spegelbilden av himlen och vår röda stuga. Men där bakom spegelbilden öppnar sig ett djup som går ända in i kråkans själ. Det är som om den vill säga oss något om hur människan är, och det är bara att titta sig runt i världen nu i mars 2025, för att ana vad den försöker säga.
Småfåglar lät sig villigt fotograferas, värre var det med kråkorna.
Lite om tekniken
Den första bilden med kråkan och äpplena var lite av en teknisk utmaningen. Tanken vara att använda en kraftig vidvinkel och skriva ut en riktigt stor bild, det skulle ge mycket närvarokänsla (läs gärna artikeln och vidvinklar och perspektiv). Kråkan i bilden befinner sig mindre än en meter från kamera och närmaste äpplet inte mer än ca 20 cm. Med 30 mm tilt-shift objektivet var det möjligt att lägga skärpeplanet utmed marken, men det var ändå nödvändigt att blända ner till f:22 för att både markytan och äpplena skulle ligga någorlunda inom
skärpedjupet. Eftersom äpplena ligger still så kunde jag exponera i 1 sekund vid ISO 80 och därmed få en brusfri bild. Jag shiftade sedan objektivet nedåt och tog ytterligare en bild för att få med de närmaste äpplena (egentligen tog jag 2x4 exponeringr med kamerans inbyggda pixelshiftfunktion för att få all färginformation i alla pixlarna, exponeringarna lades sedan ihop till två bilder i Fujifilm Pixel Shift Combiner och kombinerades sedan till ett panorama). Den sammanlagda panoramabilden har en bildvinkel som motsvarar ungefär ett 20 mm objektiv på en småbildskamera. Kråkan, vars ögon befinner sig ungefär 15 cm över marknivån fick exponeras separat. Kråkan är längre från kameran så jag bedömde att det skulle räcka med nedbländning till f:16 för att den skulle bli tillräckligt skarp. Det innebar att jag fick öka till ISO 3200 och därmed fick en brusig kråka och oskarpa äpplen. Slutartiden blev i längsta laget, en sextiondels sekund, men jag ville inte öka ISO ytterligare. Bilden på själva kråkan brusreducerades i Lightroom, exporterades som dng-fil och öppnades i CameraRaw där den gavs samma färgrymd som äppelbilden (DCam 2, J Holmes). Slutligen finjusterades kråkan i Photoshop och kunde enkelt läggas in i bakgrundsbilden utan egentlig friläggning eftersom kråkans bakgrund var identisk med äppelbilden bortsett från lite brus och skärpa. Slutjusteringar i PS för lite mer dramatik och bilden var färdig.
Förberedelser för kråkfotograferingen. Med hjälp av en tumstock och tilt-tobjektivet ställer jag in skärpeplanet parallellt med marken i kråkans ögonhöjd. Direkt efter att jag lyckats fånga kråkan på bild, tog jag en ny bild, men nu med skärpan på mark och äpplen.
Första kråkan klar.